VD-perspektiv: Psykisk ohälsa får inte fortsätta falla mellan stolarna

För ett par veckor sedan blev jag påmind om docent Mats Tyrstrups teoribildning om organisatoriska mellanrum.

Det är en teori som vid första anblick kan låta abstrakt, men som i praktiken handlar om något mycket konkret: den handlar om ytor där ansvar, mandat och kunskap inte riktigt möts. Mellan politik och praktik. Mellan sjukförsäkring, sjukvård och arbetsliv. Mellan HR och verksamhet. Mellan arbetsmiljö och produktion. Mellan ledningens ambitioner och vardagens verklighet.

Det är ofta i dessa mellanrum som komplexa frågor riskerar att falla mellan stolarna. Inte för att människor inte bryr sig, utan för att frågorna inte enkelt låter sig placeras i en enskild funktion, profession eller beslutsnivå.

Jag tror att psykisk hälsa i arbetslivet till stor del har hamnat just där.

Frågan är mer aktuell än någonsin. Kunskapen finns. Viljan att göra saker bättre finns också. Arbetsmarknadens parter utvecklar stöd och verktyg. Myndigheter gör insatser. Forskningen är tydlig med att arbetets organisering har stor betydelse för människors hälsa.

Ändå blir människor sjuka i organisationer, som egentligen vet bättre.

Det säger något om att problemet inte i första hand handlar om brist på enskilda insatser. Det handlar om att vi fortfarande alltför ofta behandlar psykisk hälsa i arbetslivet som en stödfråga, när den i själva verket är en styrnings- och ledningsfråga.

Självklart behövs individuellt stöd när människor mår dåligt. Men bättre psykisk hälsa i arbetslivet avgörs inte främst i de insatser som sätts in när problemen redan har uppstått. Den avgörs i hur verksamheter leds, organiseras och prioriterar. I målkonflikter. I bemanning. I förändringstakt. I chefers förutsättningar. I otydliga uppdrag. I kulturen kring återhämtning. I balansen mellan krav, kontroll och stöd.

Därför räcker det inte att säga att arbetsgivare, fackliga organisationer, forskning och företagshälsovård behöver samverka. Det behöver de, men samverkan uppstår sällan av sig själv i komplexa system. Någon behöver hålla ihop helheten.

Det gäller på arbetsplatserna. VD, generaldirektörer, ledningar och styrelser behöver äga frågan på riktigt. Inte för att de ensamma ska lösa allt, utan för att de beslut som formar människors arbetsmiljö ofta fattas just där: beslut om mål, resurser, tempo, organisering och prioriteringar.

Men det gäller också på samhällsnivå.

Staten sätter spelreglerna för arbetsmiljöpolitiken, sjukförsäkringen, utbildningssystemet, kompetensförsörjningen och stora delar av välfärdens organisering. Staten styr myndigheter, formulerar nationella strategier och avgör vilka frågor som får långsiktig kraft.

Om staten inte förmår hålla ihop psykisk hälsa i arbetslivet som en samlad arbetslivsfråga kommer ansvaret att fortsätta fragmenteras.

Ett tydligt exempel är kompetensförsörjningen av läkare med specialitet i arbetsmedicin. Vem har egentligen huvudansvaret? Är det arbetsmarknads-, social- eller utbildningsdepartementet? Regionerna? Universiteten? Professionen? Arbetsgivarna?

Svaret riskerar att bli: alla och ingen. Och när alla, eller ingen, har ansvar finns alltid risken att inget blir gjort.

Här har företagshälsovården en viktig roll. Inte som en sista instans när människor redan har gått sönder, utan som ett strategiskt stöd nära verksamheten och dess ledning. Företagshälsovården har en kombination av medicinsk kunskap, arbetsmiljökompetens och förståelse för organisationers vardag som få andra aktörer har.

Rätt använd kan företagshälsovården hjälpa ledningar och styrelser att förstå sambanden mellan styrning, organisering och människors mående innan problemen blivit sjukskrivningar. Men då behöver företagshälsovården också ges tydligare förutsättningar och ses som en strategisk del av arbetsmiljösystemet på nationell nivå, inte enbart som en tjänst som upphandlas när problemen redan uppstått.

Psykisk hälsa i arbetslivet är inte en sidofråga. Det är en arbetsmarknadsfråga, en socialförsäkringsfråga, en kompetensförsörjningsfråga, en pensionsfråga och en hälso- och sjukvårdsfråga.

Ytterst är det en framtidsfråga för hela arbetslivet.

Kunskapen finns. Nu behöver vi strukturer som håller ihop ansvar, mandat och genomförande.

Därför behövs en ny arbetsmiljöstrategi. Och därför behöver ett uppdrag om en nationell samordningsfunktion för arbetsmiljö tas på största allvar. Vi ser fram emot att Arbetsmiljöverket får i uppdrag att ansvara för en nationell samordningsfunktion för att genomföra regeringens arbetsmiljöstrategi för 2026–2031.

Psykisk hälsa i arbetslivet får inte fortsätta falla mellan stolarna.